.

Har haft lite mycket att tänk på nu denna månad, inget har gått som de ska och bara varit massor av problem.
Bla så gick min gammelmormor bort i slutet på förra månaden. Och de blev bara massa kaos i hela mitt huvud.
Så var på begravning nu i Torsdags. Självklart var jag sjukt ledsen även fast jag inte träffade henne nu så ofta på slutet. Men de var så himla tugnt att bara kliva in i kyrkan och alla möjliga känslor kom upp i kroppen, minnen om Robin, minnen av gammel farmor och minnen av gammelmormor...
Vi sätter oss iaf ner i kyrkan för begravingen ska snart börja. Jag känner att jag måste stänga av alla känslor även om de kom 2-3 tårar. Jag vågade verkligen inte visa att jag var ledsen.. Jag är ju för fan sjuk i huvet. De är ju klart jag ska få visa att jag är ledsen..  De var som någon slags försvarsmekanism? var lika så när Robin dog. Som ni vet, så var han som en bror för mig. Jag stängde av alla känslor. Men ist för att vara sjukt ledsen så skrattade jag? Antar att de blir för många händelser och känslor på så kort tid.


Till Ängla Robin:
De finns så mycket jag vill säga dig. Hatar att veta sanningen, men vad ska man göra när den är sann.. Hatar att den är de. Vill verkligen att de ska vara på ett annat sätt. Jag ber varje jävla kväll tyst för mig själv, att de ska förändras. Men de kommer de ju inte gör. Hur mycket jag än vill.. Men min hjärna fattar inte de. Varje jävla sekund, minut, timma, dygn och månader tänker jag på dig. Varför är frågan jag ställer mig själv hela tiden! Orkar verkligen inte mycket mer. jag vill ha dig här nu, NU! vill krama om dig i evigheters evighet och aldrig släppa dig. Skulle gör allt för att få tillbaka dig. De enda jag har kvar efter dig är mina minnen och några delar från din krockade bil. Jag kollar nästan varje dag i smyg på delarna från din bil och kan inte fatta att de som har hänt har hänt. Och går inte att fixa. Fan vad jag vill ha dig här nu. Jag älskar dig, kom hem..




Fuck/Sally